Trafikplanering

Trafiken är hjärtat i samhället – då får det inte bli proppar i systemet
Att trafiken fungerar är avgörande för resten av vårt samhälle. Trafikplaneringen är därför en mycket viktig del av den fysiska samhällsplaneringen.

Arbetet som trafikplanerare omfattar allt från att rita detaljskisser över hållplatser och cirkulationsplatser, till mer övergripande saker som hur en planerad väg ska dras. De som arbetar med trafikplanering i en kommun finns oftast på trafikkontoret/gatukontoret eller stadsbyggnadskontoret.

Deras främsta uppgift är att göra kommunernas gator trafiksäkrare, trafiken miljövänligare och den totala trafikmiljön tilltalande, trivsam och framkomlig. Som ett riktmärke för sitt arbete har de bland annat Nollvisionen, som syftar till att ingen ska dödas eller skadas svårt i trafiken. Här gäller riksdagens transportpolitiska mål övergripande – tillgänglighet, trafiksäkerhet, miljö, regional balans, transportkvalitet och jämställdhet.

Trafik på de oskyddade trafikanternas villkor
Några av de viktigaste åtgärderna är att skilja de olika trafikantslagen åt, till exempel genom gång- och cykeltunnlar vid hårt trafikerade vägar. Men det ställer stora krav på utformning för att människor ska våga använda dem.

Ett sätt är att jobba med så kallad traffic calming. Med det menar man lösningar som inte skapar barriärer, men som ändå bidrar till lugnare och tryggare trafikmiljö. Det kan exempelvis vara upphöjda övergångsställen och andra hastighetsdämpningar, eller när man skapar större utrymmen för oskyddade trafikanter.

Kollektivtrafiken viktig
För att det ska fungera satsar man även på en förbättring av kollektivtrafiken, dels för att göra på- och avstigning vid busshållplatserna säkrare, dels för att underlätta – och på sikt öka – det kollektiva resandet.

Tillgänglighet för alla
Det är också viktigt att man planerar så att även funktionshindrade kan ta sig fram i trafiken utan allt för stora svårigheter. Det kan till exempel handla om att förse trafiksignalerna vid övergångsställena med ljudsignaler och att se till att trottoarkanten har en avfasning som underlättar för rullstolsburna att ta sig ner på och upp från övergångsställen på gatunivå.

SCAFT-principerna gynnade barnen
Genom åren har olika råd och anvisningar utvecklats inom trafikplaneringen. Dessa råd är praktiska beskrivningar på och tumregler för hur man uppnår de gällande trafikpolitiska målen.

De första svenska anvisningarna kom så sent som 1968 och var riktlinjer för stadsplanering med hänsyn till trafiksäkerheten, allmänt kallade SCAFT-principerna. Riktlinjerna tillkom framför allt för att bryta den oroväckande olycksutvecklingen bland barn som var en följd av den tidigare mycket bilorienterade planeringen.

Myndigheterna förstod att planeringen för den växande trafiken inte var anpassad till barnens förutsättningar.
I korthet innebar principerna att man skulle

  • lokalisera verksamheter och bebyggelser så att inte onödig trafik skulle uppstå
  • separera olika trafikslag från varandra
  • differentiera trafiken så att till exempel genomfartstrafik inte skulle blandas med lokaltrafik
  • planera och bygga så det skulle bli överskådligt, enkelt och enhetligt.

I princip innebar det att nya bostadsområden byggdes med ”utifrånmatning” av trafiken, vilket bidrog till att större ytor blev bilfria inne i områdena. Olika områden knöts ihop med gång- och cykelvägar som passerade de mer trafikerade gatorna runt området i tunnlar. Det gynnade barnens möjligheter att ta sig till och från skolan, lekplatser och idrottsplatser.

På 80-talet kom TRÅD
TRÅD står för ”allmänna råd för trafikplanering”

Nu är det Trast som gäller
Trast är en förkortning för ”Trafik för en attraktiv stad”.

Trafikplaneringens beslutsprocess
I alla tätorter ställer olika grupper i samhället krav på trafikmiljön. Det är inte alltid som dessa grupper tycker likadant. De små barnen och deras föräldrar vill ha säkra skolvägar samtidigt som transportörerna vill komma fram både fort och enkelt – vilket naturligtvis även föräldrarna vill. I stadens centra vill handlarna att många bilister ska kunna köra ända fram till butiksdörren, medan cyklister och gångtrafikanter vill slippa biltrafik och avgaser. Det är med andra ord många olika saker som trafikplanerarna måste tänka på innan de tar ett beslut.

Innan man beslutar om att bygga om eller förändra något i trafiken måste trafikplanerarna dessutom höra med dem som blir berörda av beslutet. De måste tala med både polis och andra myndigheter och i vissa fall även med allmänheten.

Barnkonventionen
FN:s barnkonvention föreskriver dels att all planering ska ske med barnens bästa för ögonen (Barnkonventionen artikel 3), dels att barn ska tillfrågas i alla frågor som rör dem (Barnkonventionen artikel 12). Men det är svårt att uppnå dessa mål. Barn och ungdomar har inga politiskt valda talesmän, vilket gör att deras röster inte alltid märks. Kommunernas ansvar blir därför att se till att skapa arenor där barns och ungdomars synpunkter kan komma fram.

Vem ansvarar för vilka vägar?
När det gäller ansvaret för vägnätet ansvarar kommunens gatukontor eller trafikkontor för kommunens väg- och bananläggningar samt för grönytor i trafikmiljön och parkering på gatumark.

De nationella vägarna, Europa- och riksvägarna och landsbygdsvägar – som E4 och Rv40 – ansvarar Trafikverket för. Trafikverket var bland de första myndigheterna att ta fram Barnkonsekvensanalyser. Läs mer om detta arbete på deras hemsida.

Att reflektera och diskutera kring

  • Kan nollvisionen bli verklighet?
  • Hur kommer det sig att bilistperspektivet har dominerat trafikplaneringen?
  • Hur kan barnens synpunkter göras tydligare?
  • Vilka olika grupper ställer vilka krav på trafikmiljön i skolans närhet?
  • Har skolan varit med och påverkat trafikmiljön på orten där ni bor?
  • Är det några stora trafikleder nära skolan?
  • Varför kör inte alla bilister 30 km/tim på 30-vägarna utanför skolan?
  • Hur fungerar det att ta sig fram i trafiken när man sitter i rullstol, är synskadad eller har annat handikapp?
  • Varför skjutsas barnen i så stor utsträckning med bil till skolan och fritidsaktiviteter? Är det föräldrarna eller barnens vilja?