Inflyttningen

Ända sedan industrialismen tog över i slutet av 1800-talet har människor flyttat från landsbygden till städerna. Och där – i städerna – växte antalet arbetstillfällen samtidigt som möjligheten till utbildning ökade och den sociala servicen förbättrades.

Samtidigt ökade kraven på väl fungerande transporter och när man ställdes inför nya problem föddes också mängder av lösningar.

Det började med hästkrafter framför spårvagnarna
Kollektivtrafiken har bland annat sina rötter i 1800-talets hästdragna spårvagnar och därefter, under hela 1900-talet, har en fantastisk utveckling skett.

I grunden är kollektivtrafik en form av persontrafik. Olika typer av fordon förflyttas mellan olika punkter – hållplatser – i syfte att erbjuda möjligheten att göra en resa mellan dessa punkter. Kollektivtrafik är också en kollektiv nyttighet. Man kan säga att det är en gemensam, allmän nyttighet, vilket å ena sidan innebär att många kan dra nytta av tjänsten, å andra sidan att tjänsten till viss del är finansierad av samhället.

Städerna växte på bekostnad av landsbygden
När städerna växte flyttade man ibland långt för att få jobb eller möjligheter att studera. Det fick till följd att vi i dag både har avfolkningsbygder och stora sammanhängande stadsbebyggelser. Och när landsorten blev allt glesare befolkad medförde det naturligtvis också att andra krav ställdes på transportsystemen. Där det är få resenärer dras kollektivtrafik ofta in – och på många platser blir bilen det enda verkliga alternativet.

Att reflektera kring:

  • Hur ser framtidens kollektivtrafik ut i storstäderna?
  • Är det vettigt att städernas gator till stor del upptas av parkerade bilar?
  • Vad hade man för problem med kollektivtrafiken på hästspårvagnarnas tid?
  • Hur ska vi klara att ge landsbygden ett bra alternativ till bilen?
  • Är det viktigt att ”hela Sverige” lever?
  • Höjd bensinskatt slår ofta hårt mot landsbygden. Är det rätt?
  • Hur kan man finansiera kollektivtrafik i glesbygd?
  • Hur flyttar folk idag?